fredag 2 september 2011

Bara för att jag kan

Av ingen som helst anledning sitter jag här i soffan med gråten i halsen.
Det finns ingen anledning.

Plötsligt fyldes bara min kropp, min hjärna, mina tankar av tårar. Min kropp bytte frekvens. På nolltid gick jag från att vara en lekande och omhändertagande mamma till att vara något av ett minne av den där lilla trasiga flickan som jag var för bara något år sedan.

Jag hatar när dåtiden kommer och knackar på. Jag antar att jag ibland fortfarande bearbetar. Att jag behöver det. För att kunna ta det där steget vidare i livet.
Lite längre fram kommer jag att bli tvungen att ta ett steg i någon riktning. Jag vet inte vilket, möjligheter dyker upp och kommer så fortsätta att göra. Det gäller bara att ta ett steg åt något håll. Våga.

En för mig helt okänd person fick mig idag att börja tänka. Han pratade om att stå med båda fötterna på jorden. Jag kan inte i detalj återberätta vad han sa. Men han träffade mig rakt i hjärtat. Han satte ord på vart jag står i mitt liv.
Han menade att med båda fötterna på jorden kommer vi ingenstans, vi måste våga lyfta ena foten för att kunna lyckas (utvecklas eller vad vi så önskar). Det kan vara ostadigt en stund, vi kan göra misstag. Men utan att lyfta foten så kommer vi ingenstans, utan att lyfta foten kommer vi alltid att stå och stampa på samma plats.
Jag vill inte det. Jag vill leva livet. Mitt liv. Min familjs liv. Jag tänker riskera lite för att förhoppningsvis vinna mycket. Jag lär mig ingenting om jag inte vågar misslyckas.


Det har fungerat förut. Jag har lyckats flera gånger förut med att lyfta fötterna, jag kommer lyckas igen! Jag behöver bara tro på det. Vilket jag gör, det gäller bara att övertyga alla andra. Vill jag, kommer jag att lyckas.

Inga kommentarer: