Ofta när jag lämnar Olivia börjar det med småprotester redan på väg in genom grinden till dagis dessa blir större och större desto närmre avdelningen vi kommer för att oftast sluta i någon minuts storgråt för att jag lämnar henne där.
Idag hände det dock något som kändes så fantastiskt skönt. Hela vägen från bilen och in till avdelningen gick Olivia och höll mig i handen, det var nästan så att det var hon som visade mig vägen och ville visa mig vart hon skulle och att hon faktiskt ville vara där. Direkt innanför dörren satte hon sig och väntade på att jag skulle klä av henne så att hon kunde gå in på dagis och börja leka med de andra barnen.
Vägen mellan hallen och avdelningen brukar i vanliga fall vara den värsta, med mycket protester och skrik. Idag tog hon min hand och ledde mig in till avdelningen. Det var precis som att hon var stolt över att visa upp sin lekplats. Jag hann inte ens säga hejdå innan hon hade börjat leka med sina kamrater.
Jag är dock noga med att säga hejdå med ögonkontakt så att hon verkligen vet att jag har gått (på så vis behöver hon inte undra vart jag är och börja leta efter mig på avdelningen) så jag gjorde som jag brukar. Satte mig ner på huk, klappade henne på kinden och sa hejdå och att vi ses i eftermiddag när jag kommer och hämtar henne. Hon vinkade och fortsatte sin lek utan ett ljud.
Jag hoppas att det fortsätter såhär. Det är så mycket roligare att lämna henne på dagis om hon är glad. Detta beteende gjorde att jag på en gång förlät henne för att vakna 05.45 idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar