Plötsligt blev det mer än bara ord

Igår läste jag en nyhet om en slädhundsolycka. Ärligt så berörde det mig inte så mycket just då. Inte mer än att det var tragiskt. Mer än så berörde det inte mig.

Idag tog det vändning.
Plötsligt blev det orerhört jobbigt och smärtsamt.

Just nu sitter jag och gråter just på grund av att det känns så oerhört tungt inte för mig personligen utan för denna person och dess anhöriga. Det känns nu som att jag har fått en anknytning till händelsen som jag inte önskar att jag hade. Men jag tar på mig den för att jag "måste" som medmänniska och framförallt för att underlätta med det jag kan göra för personerna i fråga.

Stackare.
Jag känner med dig/er.