Jag kan dock lova att jag aldrig kommer att vinna några priser för fair play i den sporten. Jag älskar att vara stenhård och det är ännu roligare när jag får "kvittot" på att det fungerar. Det vill säga att motståndarna som råkar ut för "smällarna" tjurar och snäser åt mig eller säger till dommaren att men "så får man faktiskt inte göra"... Det triggar mig än mer och jag gör det bara hårdare, så hårt det bara går utan att bli utvisad. Vilket jag inte har blivit en enda gång hittills. Guldstjärna till mig för det.
Idag lyckades jag med en regelrätt hockeytackling (vilken visserligen inte blir regelrätt i innebandy) men idag fungerade då det inte straffade sig för mig. Jag känner att jag gjorde vad jag kunde och jag börjar lita på mig själv och min förmåga. Jag älskar närkamperna. Det är underbart! Speciellt mot lag som blir supertjuriga av det. Jag triggas som sagt av dem och vill för allt i världen inte vika ner mig. Ju mer de spottar och fräser åt mig desto roligare är det.
Precis som en match i Spånga (fotboll) för något år sedan då en spelare gick av planen med orden "Jag orkar inte med henne mer. Ni får sätta in någon annan." Det är en vinst i matchen i matchen så att säga. Det är sådana stunder som jag verkligen brinner för.
Tjejen sområkade ut för min hockeytackling fick smärre panik när hon landade på golvet och jag trodde att jag punkterat en lunga på henne eller något. Men det visade sig vara chock och att hon sedan tidigare hade gjort en ryggoperation och därför blev extra skraj. Det är förståligt.
Jag kommer inte ihåg vem hon var eftermatchen så jag gick fram till deras tränare och bad om ursäkt för händelsen. Jag är trots allt mänsklig efteråt.
Nu ska jag lyssna på några bra låtar innan jag tar mig ner till sängen. Imorgon väntar fotbollsturnering i Dalsjöfors. Jag ska stå i mål. Skräckblandad förtjusning inför denna så kallade ära. Men jag taggar till under morgonen. Jag vill ju prestera på topp och göra grymma räddningar. Det är mitt mål!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar