Home Alone

Helgen har varit tyst. Anledningen?
Olivia har varit hos sin mormor och morfar. Nicklas har varit på "grabbhelg" i Stockholm.
Jag har således varit hemma ensam hela helgen. Lyx!
Men jag har saknat dem. Det blir för tyst och för lungt när ingen av dem är hemma. Samtidigt som det har varit helt fantastiskt att kunna göra vad jag vill, när jag vill och slippa visa hänsyn till någon annans behov.
Det enda som har stört min ensamhemmahelg är att jag har jobbat. Fast det har varit helt okej det också.

Nu ska jag snart åka till Landvetter för att hämta hem Nicklas. Sen åker jag och jobbar några timmar. Medan jag är på jobbet kommer Olivia hem och hinner dessutom gå och lägga sig innan jag kommer tillbaka. Med andra ord ser jag inte henne förren imorgon. Och jag längtar ihjäl mig tills jag får en Oliviagos.

Ångesten från helvetet.

Lyssnar så snart jag har tillfälle på radio. Mest för att det är ett skönt sällskap i brist på annat och att det tillåter en att göra en massa andra saker samtidigt som inte tv-tittande gör. Plus att det spelas musik på radio. Bra låtar. Skitbra låtar. Okej låtar. Dåliga låtar. Och låtar som väcker minnen. Positiva och negativa.

För en liten stund sedan spelades det någon låt på P3. Jag har ingen aning om vad det var, för jag har aldrig hört låten förut. Faktum är att jag inte lyssnade medvetet på låten. Den smög sig in i mitt undermedvetna och fick mig att gå tillbaka i tiden. Till våren 2008. När jag fortfarande bodde i Örebro och gick igenom en av mina största "kriser" som jag någonsin haft i mitt relativt korta liv. 

Alla som känner mig, eller följt bloggen länge, vet vad jag pratar om. Det känns inte som att jag behöver ta upp det igen. Det är förflutet och förlåtet. Eller åtminstonde lagt åt sidan och jag har gått vidare. 

Låten fick dock en då ständigt återkommande känsla att klättra upp till ytan på mig. Detta gjorde att jag tänkte tillbaka till tiden som var, inte så mycket händelserna som var utan känslan som jag ofrivilligt hade i kroppen. Hela tiden. 

Jag vet inte hur jag ska förklara det. Om jag ens ska ge det ett försök. Men jag vill, för min egen skull få ur dessa tankar ur mitt sinne så jag ger det ett försök. 

Jag minns det som väldigt mörkt och tungt. Även om jag kanske utåt sett var glad, så var det så jävla tungt! Ungefär som att man går runt i ett kärr med lera och har den enda upp till axlarna. Där traskar man omkring och försöker göra allt för att få leran att sjunka eller åtminstonde att stanna på den nivån. Det behövs väldigt lite för att det ska skvalpa till och man får lerstänk upp i ansiktet. När det händer vill man bara gå och lägga sig, oavsett tid på dygnet, oavsett hur mycket man sovit tidigare. 

Jag minns också att dagens ljusa timmar var värst. Detta för att man var "tvungen" att hålla ett gott humör utåt, trots att man mådde piss. Det bästa var mörkret. Nätterna. Där ingen behövde se tårarna, inte behöva vara rädd att visa känslorna. Inte vara rädd för att "spricka" offentligt. 

Det var ett liv i ständig oro, ständig ångest och en ständig rädsla för att vara ensam. Jag kunde inte ens sova utan att ha tvn påslagen för att jag klarade inte av tystnaden och ensamheten det lämnade mig i...

Vissa låtar har en tendens att väcka minnen som dessa till liv. Att de gör det, gör mig ingenting. Det kan rentav vara skönt att bli påmind om hur man mådde då för att inse hur jävla bra jag har det nu. 

Nu är jag rena motsatsen, jag vill ha det tyst när jag sover. Jag älskar ensamheten och kan njuta fullt ut av att bara ligga på soffan och inte höra ett ljud. 

Så jävla skönt att ångesten från helvetet är borta. 

Sparar

Jag klippte mitt hår första gången när jag gick i sjuan. Det vill säga...många år sedan. År 2000? Sedan dess har jag bara haft "långt" en gång. Med långt menar jag så pass att jag kunde sätta upp håret i en hästsvans och att själva svansen då var en ungefär tio centimeter lång. 

Nu har jag bestämt mig för att försöka spara ut mitt hår till den längden igen.

Men det är fasen inget roligt! 

Inte just nu åtminstonde. Håret är i vägen. Det är i en sådan där jobbig längd där det varken går att ruffsa till det eller sätta upp det särskilt bra. "Träningsuppsättningar" fungerar, men de "duger" inte till vardags. Det krävs spännen, pannband och toffsar för att få allt ur vägen. Toffsarna blir dessutom pyttesmå (läs max 2 cm långa). 

Det som är positivt med att jag åtminstonde kan sätta upp två toffsar är att jag känner att jag snart nått mitt mål med att spara ut det. Längtar lite efter att kunna sätta upp håret i en toffs, en hästsvans. Bara för att få det ur vägen. 

Nicklas tycker även att jag ska färga håret rött igen. Vi får se hur det blir med den saken... 

Innan det är för sent.

Tittade nyss på det senaste avsnittet av Sofias Änglar på Kanal 5 Play. Det avsnittet när de är hemma hos Emma, Walter och tvillingarna Elsa och Tyra.

Jag hann inte mer än höra introduktionen till programmet innan jag grät floder. Livet är inte rättvist. Små barn ska inte bli sjuka. Barn ska inte bli sjuka. Cancer borde inte finnas. Men den finns. Den berör alla på ett eller annat vis. Jag hatar det.

Det här avsnittet träffar rakt på en öm punkt. Jag har själv aldrig varit i direkt närhet av sjukdomen. Men jag tycker att man stöter på den överallt och hela tiden. Förbannade skitsjukdom! En av tvillingarna, Lilla Elsa, har leukemi. Eller hade. Nu är hon bortgången. Att se detta, se hur föräldrar och syskon berörs, det gör fasen ont i mig.
Efter att jag själv fick barn har jag börjat beröras ännu mer av sådana här saker. Så fort ett barn råkar illa ut, på vilket sätt som helst, blir jag berörd. Tänker tanken "tänk om det skulle hända Olivia", innan tanken är helt tänkt så gråter jag för att det skulle vara så sjukt jobbigt om det hände min lilla fibbla. Det är jobbigt nog att det händer andras barn och att de är tvugna att gå igenom en sjukdom eller händelse som leder till att de måste begrava sitt barn. Det är inte så livet är menat att vara.

Vid sådana här tillfällen tänker jag även ibland på hur min farmor hade det. Hon som förlorade så många familjemedlemmar innan hon själv gick bort, därav två barn.
Sådana här saker kan jag sitta och tänka på. Vad är det egentligen som hindrar en från att ställa en sådan enkel fråga som "hur käns det?" i svåra situationer? Det värsta som kan hända är ju trots allt bara att man träffar en öm punkt och får personen att visa känslor. Svårare är det inte.

Dessa frågor som man funderar på, borde man kanske ställa innan det är för sent.

Träningstankar

Mitt "största problem" just nu är att jag inte har så mycket tid som jag vill till träning.
Men det är inte sant. Jag har tiden. Jag tar mig bara inte tid. Jag värdesätter att sitta hemma i soffan och glo på meningslösa tvprogram, eller vad jag nu gör.
Idag har jag åtminstonde gått till Ramnasjön, sprungit ett varv runt sjön med Olivia i joggingvagnen. Jävlar (!) vad tungt det var att springa med den. Men anledningen till att det bara blev ett varv var att jag inte vill ta ett mastodontpass det första jag gör med tanke på hur mina hälar brukar reagera på olika underlag. Just nu är det ju hallgolv, grus och även asfalt. Vilket brukar medföra en väldig smärta i hälarna om jag inte tar det lite försiktigt.

Idag har jag dock varit duktig. Det är först nu som jag sitter ner efter jobbet. Vilket jag idag slutade 14.30. Jag har handlat. Diskat. Lagat mat. Lek med Olivia. Tränat lite lätt som sagt och sen kommit hem och nattat Olivia och nu sitter jag i soffan och har något som kan likna med ångest för att jag inte gav mer på träningen. Jag vill, men det är omöjligt när Olivia är med. Jag kan inte fokusera eller göra vad jag vill.

Imorgon blir det innebandyträning hoppas jag. Det beror på när Nicklas kommer hem då jag lovat att han får jobba över lite denna vecka. Kommer han inte i "lagom tid" för att jag ska kunna dra på innebandyträningen utan Olivia så blir det till att köra på gymmet.

På Onsdag vaknas det årets första fotbollsmatch och för ovanlighetens skull känner jag inte alls ett sug efter att få spela. Inte ett dugg. Det känns mest som ett måste, inte som något jag vill. Har på senare tid börjat fundera på att lägga av. Men jag vet inte. Samtidigt som det någonstans fortfarande är roligt så tar det för mycket tid från familjen. Min stora fråga just nu är, "är det värt det?" Vilket det är till en viss del, till en annan del är det inte det. Ett mynt med många sidor, fast egentligen bara två.

Jag vill ge 100% på mina träningar, gärna mer. Vissa träningar går det inte. Dessa träningar vill jag välja bort. Älskar att gå från en träning och känna att jag är totalt slut i kroppen. Efter varje träning ska det vara så! Körde 60 min tempo på cykeln igår, det var en underbar träning. Trött och svettig.
Fler sådana.

Jag bara babblar massa skit och dynga just nu. Förlåt.

Lycka!

Jag börjar komma i jeans som jag inte kommit i förut! De fåtalet byxor som jag ägt och kunnat ha har blivit stora i midjan! Tröjor börjar sitta lite lösare! Jag älskar det!

Keep the Good work going!

Dessutom kom mina cykelskor och handskar! Nu ska det cyklas ännu mer!

Helgjobb

Ibland är det fruktansvärt bra att dubbelkolla sitt schema. 

Idag är en sådan dag. Jag var totalt bombsäker på att jag skulle jobba eftermiddag/kväll imorgon och på söndag. Så fel jag hade. Det är förmiddagspasset som jag jobbar. Slutar således vid 14.30 istället för att börja den tiden.

Känns fantastiskt bra. Känns som att jag får mer tid för familjen på så vis. Åtminstonde med Nicklas. 

Eftersom jag börjar först klockan 8.45 så har jag även gott om tid för att cykla till jobbet utan att behöva gå upp i ottan. 

Att kolla schemat denna gång var helt enkelt en fröjd!

you gotta go there to come back

Det nya utseendet på bloggen är klart. Tror jag. Just för nu känns det i det stora hela klart. Sen kommer jag säkert pilla med lite saker allt eftersom tiden går.

Min grundidé kom från ett ganska kännt fenomen Scrapbooking. Ramen med bilder är hämtad från den tanken. Likaså kommer även min text därifrån. M-a-r-i-e. Den lilla undertexten "you gotta go there to come back". Är hämtad från ett One Tree Hill-avsnitt. Inte så mycket för just avsnittet utan mer för att orden i många lägen passar mig. Mitt förflutna. Utan att gå tillbaka och bearbeta och låta mig själv att reflektera över det ena och det andra hade jag aldrig varit där jag är idag. Det är ofta jävligt tungt att gå till dessa stundom mörka platser men det hjälper i det långa loppet. Jag ser det som en av mina styrkor.

Förr var jag ofta långt nere i leran, som jag brukade säga. Men genom orden "you gotta go there to come back" har jag kommit tillbaka och vägrar nu "gräva ner mig" på grund av någon.

Döskallarna som skymtar i headern är mest där bara för att jag gillar döskallar. De symbolerar inget speciellt, bara det faktum att jag tycker de är estetiskt fina.

Det var det om det.
Nu ska jag träna lite core på min fina lila pilatesboll, även genomföra dagens armhävningar som sedan ska ge ett resultat i att jag ska klara av 100 på rad.
Känns som att jag har många bollar i luften.

Renovering

En mindre "renovering" pågår på bloggen.
Som alltid är jag sugen på att förnya utseendet här på bloggen.
Det är just det jag kommer att ägna kvällen åt.

Over and out for now.

En månad i taget.

Jag blir så sur på mig själv ibland.
Fränst när det gäller fusk inom kost och träning. Jag ser resultat och firar det med något gott, alldeles för tidigt.
Sen får jag sota för det och är tillbaka på ruta ett igen. Jag är trött på det beteendet!

Jag vill så jävla gärna nå mitt mål. Jag ska nå mitt mål! Det vill säga -10 kg fram till dess att jag cyklar Tjejvättern den 9 juni 2012.

Nu sitter jag här igen och är besviken på mig själv. Den här gången utan egentlig anledning. Jag har varit sjuk, där med inte kunnat träna normalt vilket har gjort att viktminskningen har stannat av.
Jag är visserligen duktig på många plan nu för tiden. Jag låter bilen stå allt som oftast och går eller cyklar dit jag ska. Det känns fantastiskt bra. Det som känns jävligt surt är att för mig verkar inte det vara nog jag måste ta i massa extra för att bli av med massa överflödiga kilon. Medan Nicklas typ tittar på mig när jag tränar och går ner i vikt av det. Hatar det! Men han har å andra sidan ett jobb där han använder kroppen, jag sitter still.

Ikväll har jag bokat in mig på cirkelpasset på Onyx. Jag älskar de passen, mest för att man verkligen tar ut sig. Efter det följer en fotbollsträning. Det värsta är att jag känner av någonslags smärta i högra benhinnan. Men jag är osäker på om det är det. Känns mer som träningsvärk. Hoppas på det senare då det inte är farligt att träna med.

Imorgon väntar en lång cykeltur längs Västgötaleden. Hoppas på att det blir lika fint väder imorgon som det varit de senaste dagarna. Annars får jag väl cykla i fulväder, vilket inte är fy skam det heller. Men alltid trevligare med vackert solskensväder.

Jag ska från och med i dag ta en månad i taget. Så från idag och en månad framåt så är det sundare kost och inga undanflyckter till träning (annat än sjukdom). Därefter tar vi en månad till och förhoppningsvis kan jag hålla i det och nå mitt mål.  Därefter ska jag fira med något trevligt. Typ att komma i mina gamla favoritjeans!
Fast en sak är klart, jag har ett par jeans som jag inte kommit i på ett tag som jag nu kommit i. Dock med lite mycket lovehandels. Men ändå. Det närmar sig.
Alltid skönt att få ett kvitto på att det man gör ger något tillbaka. Det går bara inte tillräckligt fort alla gånger, det är det som är mitt största problem. Att jag är otålig.
Men med minst 30 minuter träning 6 dagar i veckan fram till veckan innan den 9 juni så ska jag nog föra det hela i hamn!

Nu jävlar fortsätter jag kampen! 

Den här bilden visar alla dagar jag klarat

av med träning och bra kost.

En röd bock = misslyckande

En grön bock = LYCKATS