Det hjälper att tro på himlen

Jag vet inte ens hur jag ska börja det här inlägget. Jag vill göra det vackert. Jag vill göra det för att hedra Dig. Dock tror jag att det just nu är totalt omöjligt, det snurrar för mycket i min skalle. Jag fick ett sår i hjärtat, något jag faktiskt inte riktigt trodde att jag skulle få efter att ha varit ifrån varandra så länge.

Min mamma ringde mig tidigare idag. Hon berättade att de varit hos veterinären med vår gamla katt Sigvard. Han kom dock aldrig med hem därifrån. Han är nu i himlen. Min lilla katt. Han blev elva år. Den senare tiden har han varit sjuk, han skulle inte längre behöva lida. Han kommer ha det bra där uppe i himlen tillsammans med Thomson, Sazzie och Bezzie.

Dock är det länge sedan jag och du umgicks dagligen. Det är minst fem år sedan som vi bodde under samma tak. Jag ska inte säga att jag tänkt på dig dagligen, men du har alltid funnits hos mig. Nu kommer vi aldrig mer att umgås.

Det känns skönt att tro på en slags himel där de som inte längre finns här på jorden lever i ständig grönska och glädje.

Sigvard är nu åter hos sin favorit, Bezzie. Jag kommer ihåg när Sigge kom hem till oss (1999) som en liten liten kattunge och han och vår hund Bezzie blev som mor och son på en gång.Sigvard låg ofta mellan tassarna på Bezzie och sov. Han "tuttade" på henne i hopp om att det skulla komma mjölk ur hennes bröstvårtor (eller vad det heter på en hund).

Jag minns även väldigt tydligt den 4 juni 2004, när vi blev tvugna att avliva Bezzie på grund av cancer. Sigvard var förkrossad. Det gick inte att känna igen katten på ett bra tag. Han gömde sig under soffan i vardagsrummet i flera dagar och vägrade att komma fram. Varje dag efter skolan lade jag mig på golvet framför soffan och pratade om hur Bezzie hade mått och varför hon inte längre kom hem. Jag berättade för honom om himlen. Plötsligt en dag var det precis som att han förstod att vi alla var ledsna och han kom fram och lade sig i mitt knä för att trösta mig när jag grät.

Älskade, älskade katt.

Jag minns att han följde mig till skolbussen varje dag, och att jag var livrädd för att han skulle följa mig ut på den (för honom) stora vägen. Han stannade dock alltid på en speciell plats och satt där och tittade tills jag kommit över vägen. Då vände han och gick hem igen.

Vad mycket man minns när man tänker tillbaka.

När mamma berättade att han inte längre finns kände jag ingenting. Inte sådär som jag kanske "borde". Vi talade mest om att det var det bästa för honom, han ska inte behöva må dåligt.

Två minuter efter att vi lagt på storlipade jag, och gör fortfarande (30 minuter senare).

Jag vet att han har det bättre nu. Det är bara sorgligt att mista någon som betytt så mycket, även om han var väldigt liten och katt.

Jag älskade och älskar honom ändå.

Det hjälper lite att tro på en himmel. Det gör inte lika ont som att tro att han skulle vara borta för alltid. Nu tror jag att han blir väl omhändetagen av våra hundar som vi har där uppe i himlen. De lär honom vart maten finns, vart han kan dricka friskt och kallt vatten ur en stor sjö. Och allt annat som är viktigt för en katt.

Nu är han där uppe i himlen, tittar ner

och vakar över oss i familjen.