Jag kan inte skylla på det i all evighet.
Men än är det inte helt läkt.
Det förbannade såret.
Från förr.
Inatt gråter jag.
Tills jag somnar.
För att du inte alltid förstår mig.
Du hör men du lyssnar inte.
Eller så kan inte jag förklara.
Kanske är det ingenting.
Jag behöver en kram.
En tröst.
För att orka dagar som dessa.
Jag kan inte leva utan dig.
Ibland önskar jag bara att du såg.
När jag behöver dig som mest.
Stäng av allt annat när jag försöker prata med dig.
Försök förstå.
Så ska jag göra mitt bästa.
För att förklara.
Jag öppnar mig fullständigt för dig.
Du känner mig.
Låt mig bara få vara mig själv i dina armar.
Ingen annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar