Igår skrev jag ett inlägg om en bok jag läser och hur den boken verkligen gör intryck på mig. Jag menar verkligen berör. På alla sätt. Alla sinnen. Jag skrattar. Ler. Gråter. Och förundras över mänsklig styrka.
Idag såg jag en sak som gör att jag faktiskt känner att det jag skriver också har en mening i motsatt rikting. Det vill säga inte bara för att jag ska skriva av mig mina tankar och känslor, utan också att mina ord också berör andra.
Det som har hänt är att Eva Wiklund (författaren) i egen hög person hade lämnat en kommentar i min blogg.
För mig känns det stort. På något vis som ett givande och tagande. Och boken steg återigen i mina ögon. Eller inte boken i sig utan de fantastiska människor som har gjort boken till vad den är. Fantastiska människor!
Eva Wiklund skrev:
"Så roligt att du känner dig stärkt av Anne-Britts historia! Det var ju just det som var ambitionen med boken. Hon har ett fantastiskt sätt att tackla livet tycker jag. Om du blir nyfiken på hennes liv idag - när du läst klart - så har hon en blogg.
anne-brittsoderbrg.blogspot.com"
Tack Eva!
Precis som du är jag förundrad över på vilket sätt som Anne-Britt tacklar tragedin. En fantastisk styrka som jag själv hoppas att jag äger en procent av om jag någonsin skulle hamna i en situation som kräver det. Men jag hoppas att jag slipper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar