Äntligen Penicillin!

Olivia har haft hosta sedan ett bra tag tillbaka. Det första uppenbara blogginlägget om hennes hosta hittade jag när jag letade genom bloggen tidigare idag och det var daterat i början av oktober i höstas. Med andra ord har hon haft den förbaskade hostan i minst fem månader. FEM MÅNADER! Det är ungefär 1/4 av hennes liv.
Under dessa månader har vi uppsökt läkare minst fyra gånger för just hostan. Alla gånger har läkarna sagt att det bara är något som retar henne i halsen, att det snart går över och att det är vanligt att små barn har hosta länge. Vi eller snarare jag har dessutom varit i kontakt med 1177 minst åtta gånger och frågat bland annat om hur länge hon kan hosta. För fem månader kan väl inte vara normalt?

Igår ringde jag VC för att hon hostat mer än tidigare och dessutom varit ovanligt trött i ett antal dagar, samt att hon kräkts upp slem två gånger under påskhelgen. Svaret: ring igen imorgon, blir det akut ring 112 för vi har inga läkartider kvar idag... 
Okej?!
Idag ringde jag igen och överdrev hennes symptom lite grann (förlåt) men jag var så jävla säker på min sak. Hon skulle inte få komma in om jag inte gjorde det och jag kände det på mig att det inte bara var vanlig liten hosta. Jag visste det i morderssjälen att hon behövde annan vård än hostmedicin.

Den här doktorn lyssnade faktiskt på vad jag hade och säga. Dessutom tog hon hänsyn till hur länge Olli faktiskt hade dragits med denna hosta. Vips fick vi ta nya prover och relevanta prover, inte bara blodprov. Utan även en mängd prover i hals och mun. Tack. 


Nu har Olli äntligt fått penicillin mot sin hosta! Det tog ett tag...
Skam den som ger sig, och jag lovar jag ger mig aldrig när det gäller min underbara dotter!