Visst händer det att jag inte alltid vet all fakta om det jag skriver.
Visst händer det att jag inte har en aning om hur det jag skriver om fungerar.
Kanske borde jag kolla upp lite saker innan jag skriver.
Men det vore inte jag.
Jag tar på mig att det blir fel.
Jag står för det jag skriver.
Det blir fel.
Någon blir sårad.
Någon blir förbannad.
Jag ber om ursäkt för det.
Men min blogg är min portal för att skriva av mig.
Min dagbok.
Jag har själv fått många dolkar i ryggen genom åren.
Fått lida för sådant jag inte ska lida för.
Men inte fått så mycket som en ursäkt.
Jag tänker inte sluta skriva.
Jag skriver på.
Om det jag känner för.
Det är inte för någon faktatidning eller vetenskap jag skriver.
Jag skriver för mig.
Jag skriver för att jag ska må bra!
För att jag vägrar bli så illa behandlad igen.
Och för att skriva är mitt sätt att bearbeta.
Mitt sätt att hålla mitt huvud ovanför ytan.
Ytan som så många gånger har varit nära.
Den var nära att bli en sista utväg.
Men jag vägrar att få slut på livslust igen.
Därför skriver jag vad jag vill.
Ibland blir människor sårade.
Barnsligt att inte jag inte tar hänsyn till det?
Kanske.
Jag kallade mig själv för trasigdocka.
Jag minns till och med när jag började kalla mig det.
Hösten 2001.
Nu är det 2010.
Och jag har lämnat namnet bakom mig.
Allt på grund av min(a) blogg(ar).
Jag har skrivit bort min ilska, sorg och allt svek.
Men en sak är att jag öppet (i bloggen) ber om ursäkt när jag vet att jag gått eller går övergränsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar