Nu är det den 3 oktober och jag har inte sett röken av den där utlovade gallstensoperationen. Inte ett ord har jag hört sen de ringde och ställde in min operation den 9e augusti. Då sa de att jag skulle bli opererad innan september... Det har gått mer än en månad sen det utlovade sista datumet.
Jag är less på att inte veta när operationen blir av. En operation som börjar kännas angelägen.
Det är inte roligt att plötsligt få så ont att man inte kan stå rakt. Att vilja skrika, gråta och krypa ihop till en liten boll. Allt för att på något vis försöka hindra den smärtan som gör så obeskrivligt ont. Skjut mig hellre än ge mig fler gallstensattacker. Jag önskar att det fanns något som beskrev smärtan, för att på något vis försöka förklara den för er. Men jag tror inte jag kan. Det enda jag kan säga är att det gör ont strax under revbenen på höger sida och sen strålar upp mot ryggen och axeln. Smärtan sitter dessutom i ett bra tag. Som längst har jag haft ont i 4 dygn. Jag föder hellre barn utan bedövning. Det kanske säger lite om smätan.
Nu ligger jag i sängen. Det gör ont. Jag har tagit mina mediciner så jag är lite borta, yr och illamående. Hoppas på att de ska ge full verkan, för att slippa ta ett piller till. För det första är det inte jätteroligt att stoppa upp medicin i ändtarmen, för det andra mår jag sjukt illa av dem. Så illa att jag blir sängliggande i flera timmar för att undvika att kräkas. Men jag tar hellre att vara lite sängliggande än att ha ont.
Det som gör ondast är nog kanske inte smärtan i sig utan att inte kunna ta hand om min underbara dotter när attackerna väl kommer. Eftersom jag inte vet när attackerna kommer är det svårt att alltid se till att ha någon i närheten som kan se till Olivia medan jag försöker lindra attacken.
Imorgon ska jag ringa till sjukhuset, igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar