Frihet!

Idag fick jag äntligen komma ut från sjukhuset!

Tänkte först ta och åka kommunalt hem, fick dock överge den tanken då det uppskattningsvis skulle ta mig närmare 20 min att gå en sträcka som i normala fall tar ca 5 minuter. Det blev till att åka taxi med Amli med världens längsta efternamn. 22 bokstäver varav mer än 75% var konsonanter i en enda röra. Jag försökte inte ens lägga det på minnet.

I Söndags åkte jag in till St.Göran på grund av att mina gallstenar lekte rövare. Det gjorde så ont och efter tre morfinpiller hemma släppte inte smärtan, då var det bara att ringa på skjuts och bege sig till sjukhuset för tredje gången på lika många månader.

På måndgen fick jag åka ner på ultraljud för att se om det var någon inflamation i gallblåsan. Det var det inte och en operation beställdes till på tisdagen.

Vaknar på tisdagmorgon och ombeds ta en dusch. Direkt efter den blir jag nerskickad till operation. Äntligen skulle min gallblåsa opereras bort. Två månader senare än utlovat.

Nere på operation tyckte jag alla såg ut som några slags mänskliga utomjordingar i sina blåa kläder, mössor, munskydd och allt vad det nu var.

Personalen var jättetrevlig och berömde mig för mina starka magmuskler! Tack.

Dock tillkom det lite komplikationer under operationen då de upptäckte att mina gallgångar var fulla av sten och annat som inte borde vara där. Så det blev lite invärtes rengörning. Därmed kom operationen att ta lite längre tid och de var för stunden väldigt elaka mot min mage.

Jag fick inte äta något mellan söndag och torsdag utifall att de skulle behöva göra en gastroskopi (eller vad det heter) för att kolla så att allt blev bra. Det behövdes aldrig och jag återhämtade mig sakta men säkert. Trots att de första dagarna var väldigt påfrestande på mitt psyke.

Iom att man blir nersövd och bedövad får man lite funktionsnedsättning på sådant som urinblåsan. Man får helt enkelt problem med att tömma den själv. Därmed satte de kateter på mig. Något som nästan alla får efter en operation.

Denna kateter gjorde att jag kände mig bra mycket sjukare än vad jag egentligen var. Det var som att den jävla påsen stal livskraften ifrån mig. Jag ville inte gå upp. Jag kände mig så liten, ynklig och som om att någon annan bestämde över min kropp. Jag kände mig svag.

När de tog bort den på torsdagen blev jag helt plötsligt glad. Gick upp ur sängen och var uppe hela dagen. Ett jätteframsteg och doktorn talade om att jag även kunde börja äta!

Men nu är allt äntligen över! Jag är hemma och det känns otroligt skönt!

Det blir återbesök om 4 veckor. För att se att alla värden är bra.

Nu är jag bara glad över att vara hemma. Kunna pussa på mina älsklingar när jag vill. Gosa med dem när jag vill. Äta när jag vill. Sova och vakna när Olivia vill. Slippa vakna av att någon ska sticka mig i armen. Allt är så mycket skönare här hemma!

Förövrigt har jag varit bra snurrig i ett par dagar. Allt i den "underbara" världen av smärtstillande. Utan det hade jag legat i plågor nu klarar jag mig utan allt vad sådant heter!

Så tack till alla som vart så snälla mot mig på sjukhuset! Tack för att jag blivit fri från smärtan!