Ibland ger jag mig själv käftsmällar.

En människa som är en typiskt medberoende skulle kunna punkta upp sitt medberoende så här:

[x] Hon ser enbart hans behov.

[x] Hon vet att hon behövs och ger tröst.

[x] Hon ställer upp på allt, även det som inte känns rätt.

[x] Hon glömmer mig själv, lever genom sin partner.

[x] Hon tror på lögnerna, det finns inga problem.

[x] Hon bygger upp en egen ångest och oro, förstår inte varför det händer.

[x] Hon är upptagen av vad som skall hända idag.

[x] Hon är övertygad om att det är HENNE det är fel på.

[x] Hon öser skopor av skuldkänslor över sig själv.

[x] Hon har ett enormt kontrollbehov.

[x] Hon är oresonligt arg.

[x] Hon grips av handlingsförlamning – vad ska hon göra?

[x] Hon har förstått att något är galet, men kan inget göra.

[x] Hon fångas in i depression, gråt, förtvivlan och vanmakt.

[x] Hon vaknar upp.

[x] Hon blir medveten.

[x] Hon fattar mod.

[x] Hon väcker känslor inom sig.

[x] Hon får långsamt tillbaka självförtroendet.

[x] Hon känner en spirande självinsikt.

[x] Hon existerar och hon har ett eget värde.

Allt det där har varit jag.Jag markerade alla påståenden som stämde in på mig med: [x], alla som inte stämde med [ ]. Som ni märker finns det inte ett enda [ ]. Det skrämmer mig lite, att JAG faktiskt varit där. Att det där fortfarade är en del av mig, om än suddigare. Att det förmodligen alltid kommer påverka mig.

Jag upplevde det under två år. Så min fråga är: Hur hittar de barn, som upplever det här, kraften, modet och styrkan att överleva?