onsdag 20 juli 2011

Jag har ganska lätt för att gråta när det är något som berör mig.

Min pappa ringde mig i eftermiddags och talade om att jag borde lyssna på dagens program av Sommar i P1.
Eftersom vi känner varandra rätt, eller väldigt, bra visste jag att han hade rätt och att jag skulle lyssna på det.
10 minuter senare, ungefär i samma minut som jag trycker på play, rullade första tåren ner för min kind. Redan efter de inledande orden kände jag mig berörd och min pappa hade rätt, det var ett program som berörde, jag visste det redan då.

Programmet leddes av Monica Nyström, den sommarpratare som den här sommaren har blivit utsedd av lyssnarna. En vanlig kvinna med en utbildning, barn och man. Men också med en stor familjesorg. Mannen, barnens pappa, gick bort i cancer. Hon pratar i sitt program om sorgen, om kampen om att bearbeta den för hennes och barnens skull. Hur de kämpar för att överleva, och att leva.

Jag har en slags förkärlek för sådana här sanna, smärtsamma historier. Speciellt om det handlar om utsatta barn. Jag kan gråta floder. Precis det jag gjorde idag, under 1.5 timma satt jag och torkade tårar från mina kinder, samtidigt som jag fick mängder av kramar av min underbara dotter, som såg väldigt frågande ut. Som att hon undrade "Varför gråter du mamma?"

En känsla av att jag vill rädda Olivia (och mig själv) från alla sorger i världen infann sig, sedan insåg jag att jag kommer inte kunna hålla henne (eller mig) från olika smärtor och sorger här i livet. Det jag kan göra är att prata om det, sätta ord på det och på så vis förhoppningsvis göra det
enklare för henne (och mig). Göra alla känslotillstånd till en naturlig sak här i livet, glada som sorgliga.
Sorger ska inte gömmas som om de vore nonsens, de ska berarbetas och pratas om, för att de ska bli enklare att bära.
Jag vill försöka bygga en så trygg miljö som möjligt för min dotter, med de verktyg som jag har utefter de förutsättningar som kommer.

Dagens program fick mig inte bara att gråta. Det fick mig att inse. Vi är inte här för evigt. Ingen är här för evigt. Vi måste ta tillvara på varandra, på tiden vi har tillsammans.
Imorgon kan det vara för sent och vad gör vi då? Vad gör jag då? Om jag skulle mista en närstående, om Olivia, Nicklas om mina närstående om de skulle mista mig? Det är en skrämmande tanke, men vi kan aldrig riktigt veta när vi inte längre går på jorden.
Kanske sitter vi där en dag med en massa frågor som vi var för fega för att ställa. Det är kanske dags att sluta ta allt förgivet och börja ställa de där dumma och korkade frågorna (eller göra den där korkade men roliga saken osv.) , då får vi åtminstonde veta svaret, innan det är för sent...

Det här programmet fick mig även att känna vikten av att vara tydlig mot sitt (sina) barn. Förklara så att de förstår. Smärta och tårar är inget fult. Det måste finnas. Det bör talas om. Det var vad jag försökte göra.
Vi satt här hemma på golvet, jag med tårar i ögonen. Olivia sprang omkring i förbifarten kom hon då och då fram till mig, gav mig en liten gos och såg undrande på mig "Men mamma varför gråter du?"
Jag förklarade för henne om programmet jag lyssnade på om kvinnan som förlorat sin man, om barnen som förlorat sin pappa. Jag vet att hon förmodligen inte förstod exakt vad jag sa. Men i det här sammanhanget tycker jag inte det spelar någon roll. Jag lät tårarna visas inför henne, förklarade att jag var ledsen just nu, men att det skulle gå över och att jag alldeles stax skulle skratta med henne igen.
Det är så livet är.

Efter regn kommer solsken.




Du kommer till programmet här: Sommar i P1 med Monica Nyström

Inga kommentarer: