fredag 10 februari 2012

Gripande

Jag har börjat läsa en ny bok.

"Jag kommer sen..." av Eva Wiklund.
Den är baserad på en sann händelse som ni alla förmodligen känner igen.
Discoteksbranden i Göteborg 1998.

Jag har inte kommit jättelångt in i boken men jag har redan otroligt svårt att lägga den ifrån mig. Igår fick jag efter någon timmas läsning tvinga mig själv att lägga den på nattduksbordet för att sova. Annars hade jag med största sannorlikhet läst tills dess att boken var utläst och jag hade fått gå till jobbet utan sömn.

Igår slutade jag läsa efter ett kapitel där branden precis blivit släckt och 63 ungdomar mist sina liv. En mamma som förtvivlat letar efter sin dotter, men inte hittar henne. Hur hon tänker om händelsen och hur det ofattbara börjar få fäste i tankarna.

Som mamma. Jag kan inte ens tänka tanken. Det vore det...jag vet inte. Jag kan inte ens sätta ord på tanken. Det vore det mest fruktasvärda som skulle kunna ske, tror jag.

Alla tar vi oss på något mirakulöst vis vidare från våra livskriser.

Just livskriser och mäskliga öden fångar min uppmärksamhet just nu. Läser otroligt många bloggar om föräldrar/sambos/fruar/makar/syskon/osv som drabbats av obotliga sjukdomar och som vet att liemannen står runt hörnet. Jag vet inte varför dessa intresserar mig extra mycket just i dagsläget. Men på någotvis blir jag stärkt av dessa personers öden. Deras otroliga styrka gör mig ännu starkare. Jag får en starkare livslust och vill ta tillvara på tiden på ett bättre vis.

Dessa bloggar. Denna bok. Jag känner med er. Fy fan. Men jävlar vad starka ni är! Hjältar!
Och här ligger jag och gråter för att era ord berör mig rakt in i hjärtat. Bara för att det beskrivs naket och ärligt.

1 kommentar:

Eva Wiklund sa...

Så roligt att du känner dig stärkt av Anne-Britts historia! Det var ju just det som var ambitionen med boken. Hon har ett fantastiskt sätt att tackla livet tycker jag. Om du blir nyfiken på hennes liv idag - när du läst klart - så har hon en blogg.
anne-brittsoderbrg.blogspot.com