Ångesten från helvetet.

Lyssnar så snart jag har tillfälle på radio. Mest för att det är ett skönt sällskap i brist på annat och att det tillåter en att göra en massa andra saker samtidigt som inte tv-tittande gör. Plus att det spelas musik på radio. Bra låtar. Skitbra låtar. Okej låtar. Dåliga låtar. Och låtar som väcker minnen. Positiva och negativa.

För en liten stund sedan spelades det någon låt på P3. Jag har ingen aning om vad det var, för jag har aldrig hört låten förut. Faktum är att jag inte lyssnade medvetet på låten. Den smög sig in i mitt undermedvetna och fick mig att gå tillbaka i tiden. Till våren 2008. När jag fortfarande bodde i Örebro och gick igenom en av mina största "kriser" som jag någonsin haft i mitt relativt korta liv. 

Alla som känner mig, eller följt bloggen länge, vet vad jag pratar om. Det känns inte som att jag behöver ta upp det igen. Det är förflutet och förlåtet. Eller åtminstonde lagt åt sidan och jag har gått vidare. 

Låten fick dock en då ständigt återkommande känsla att klättra upp till ytan på mig. Detta gjorde att jag tänkte tillbaka till tiden som var, inte så mycket händelserna som var utan känslan som jag ofrivilligt hade i kroppen. Hela tiden. 

Jag vet inte hur jag ska förklara det. Om jag ens ska ge det ett försök. Men jag vill, för min egen skull få ur dessa tankar ur mitt sinne så jag ger det ett försök. 

Jag minns det som väldigt mörkt och tungt. Även om jag kanske utåt sett var glad, så var det så jävla tungt! Ungefär som att man går runt i ett kärr med lera och har den enda upp till axlarna. Där traskar man omkring och försöker göra allt för att få leran att sjunka eller åtminstonde att stanna på den nivån. Det behövs väldigt lite för att det ska skvalpa till och man får lerstänk upp i ansiktet. När det händer vill man bara gå och lägga sig, oavsett tid på dygnet, oavsett hur mycket man sovit tidigare. 

Jag minns också att dagens ljusa timmar var värst. Detta för att man var "tvungen" att hålla ett gott humör utåt, trots att man mådde piss. Det bästa var mörkret. Nätterna. Där ingen behövde se tårarna, inte behöva vara rädd att visa känslorna. Inte vara rädd för att "spricka" offentligt. 

Det var ett liv i ständig oro, ständig ångest och en ständig rädsla för att vara ensam. Jag kunde inte ens sova utan att ha tvn påslagen för att jag klarade inte av tystnaden och ensamheten det lämnade mig i...

Vissa låtar har en tendens att väcka minnen som dessa till liv. Att de gör det, gör mig ingenting. Det kan rentav vara skönt att bli påmind om hur man mådde då för att inse hur jävla bra jag har det nu. 

Nu är jag rena motsatsen, jag vill ha det tyst när jag sover. Jag älskar ensamheten och kan njuta fullt ut av att bara ligga på soffan och inte höra ett ljud. 

Så jävla skönt att ångesten från helvetet är borta.