Tittade nyss på det senaste avsnittet av Sofias Änglar på Kanal 5 Play. Det avsnittet när de är hemma hos Emma, Walter och tvillingarna Elsa och Tyra.
Jag hann inte mer än höra introduktionen till programmet innan jag grät floder. Livet är inte rättvist. Små barn ska inte bli sjuka. Barn ska inte bli sjuka. Cancer borde inte finnas. Men den finns. Den berör alla på ett eller annat vis. Jag hatar det.
Det här avsnittet träffar rakt på en öm punkt. Jag har själv aldrig varit i direkt närhet av sjukdomen. Men jag tycker att man stöter på den överallt och hela tiden. Förbannade skitsjukdom! En av tvillingarna, Lilla Elsa, har leukemi. Eller hade. Nu är hon bortgången. Att se detta, se hur föräldrar och syskon berörs, det gör fasen ont i mig.
Efter att jag själv fick barn har jag börjat beröras ännu mer av sådana här saker. Så fort ett barn råkar illa ut, på vilket sätt som helst, blir jag berörd. Tänker tanken "tänk om det skulle hända Olivia", innan tanken är helt tänkt så gråter jag för att det skulle vara så sjukt jobbigt om det hände min lilla fibbla. Det är jobbigt nog att det händer andras barn och att de är tvugna att gå igenom en sjukdom eller händelse som leder till att de måste begrava sitt barn. Det är inte så livet är menat att vara.
Vid sådana här tillfällen tänker jag även ibland på hur min farmor hade det. Hon som förlorade så många familjemedlemmar innan hon själv gick bort, därav två barn.
Sådana här saker kan jag sitta och tänka på. Vad är det egentligen som hindrar en från att ställa en sådan enkel fråga som "hur käns det?" i svåra situationer? Det värsta som kan hända är ju trots allt bara att man träffar en öm punkt och får personen att visa känslor. Svårare är det inte.
Dessa frågor som man funderar på, borde man kanske ställa innan det är för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar